White Line Fever

Av Lemmy Kilmister, sångare i Motörhead

Tydligen ska varenda rockstjärna med självaktning skriva biografier nuförtiden. Jag har själv plöjt igenom ett ansenligt antal och senast i raden blev det White Line Fever av Motörheadsångaren Lemmy Kilmister.

De första kapitlen beskriver en tämligen lugn och trivsam uppväxt på 40- och 50-talet i England, där Lemmy växer upp hos en ensamstående mor. Just de här första kapitlen är de jag i efterhand gillar bäst, eftersom det är enda kapitlen som känns riktigt personliga. Senare i boken går berättelsen mer över i att handla om bandet Motörhead än om Lemmy själv. Dessutom verkar egot ha vuxit i takt med framgångarna och Lemmy framstår mer och mer som en självgod och egotrippad gubbe. Han beskriver hur bandmedlemmar kommit och gått, liksom framgångarna för bandet, men självklart är det hela tiden någon annans fel när saker går snett. Det är alltid de andra bandmedlemmarnas fel att de hoppar av eller sparkas. Det är alltid skivbolagens fel att skivorna inte säljer. Det är publikens fel när konserter går åt skogen. Osv osv. Lemmy skriver utan någon form av självkritik. Han skriver opersonligt och tråkigt och det här är faktiskt en av få böcker som jag under läsningens gång övervägt att låta bli att läsa färdigt. Vill man läsa om rockstjärnelivets vedermödor i form av sex, droger och rock'n roll finns det betydligt roligare, intressantare och framförallt mer utlämnande och personliga biografier att välja.