Det var länge sedan jag bokbloggade - först var det mycket på jobbet och sedan dök någon upp i mitt liv som jag prioriterar före bokläsning... Men nu så, har jag läst ut en bok på engelska, av författaren till Tidsresenärens hustru som vi läste i bokcirkeln en gång för länge sedan.
Her fearful symmetry handlar om Elspeth som efter sin död testamenterar sin lägenhet i London och allt hon äger till tvillingsysterns döttrar Julia och Valentina, som också är tvillingar. De flyttar från USA till London och installerar sig i lägenheten. Villkoret är att de måste bo där i ett år och deras föräldrar får inte komma dit. De lär känna två grannar i huset; Robert som hade ett förhållande med Elspeth och blir förtjust i Valentina, och Martin, som lider av tvångssyndrom och blir lämnad av sin fru. Julia fattar tycke för honom och hjälper honom att komma ur sin sjukdom (hon ger honom medicin som hon säger är "vitaminer" och han låtsas att han inte vet vad det är för tabletter hon ger honom).
Snart upptäcker de att Elspeths ande finns kvar i lägenheten, och de börjar kommunicera med henne. Elspeths och tvillingen Edies bakgrund nystas upp och man får veta vad som ledde fram till brytningen dem emellan. Det blir också en del förvecklingar som har med liv och död att göra. Slutet är högst oväntat, och kanske något långsökt - är inte säker på att jag gillar det. Men boken är läsvärd och svår att släppa, även efter att den är utläst, den har ett bra språk och öppnar för diskussioner om syskonkärlek, etik och moral samt livet efter döden. Tror säkert att en del gymnasieelever (tjejer?) skulle gilla den. Den finns översatt till svenska med titeln Själens osaliga längtan.
torsdag 21 oktober 2010
tisdag 19 oktober 2010
Lilla stjärna - John Ajvide Lindqvist
Lilla stjärna börjar med att en avdankad svensktoppsprofil hittar en bebis i en plastpåse i skogen när han plockar svamp. Han tar hem flickan och installerar henne i källaren. Frun är först inne på att ringa polisen eller socialen men övertygas att låta bli av maken. Argumenten är två. För det första så har barnet gett ifrån sig ett skrik som tyder på en övernaturlig musikalitet, vilket gör att Lennart, som mannen heter, känner att han bara måste få höra dessa underbara toner igen och igen. För det andra så tror inte Lennart att han och Berit skulle få behålla Liten, som de kallar henne, och det skulle de förstås inte :)
Lennart och Berit vanvårdar inte direkt Liten. Hon får mat, kläder och ett visst mått av omtanke, men självklart inte tillräckligt med kärlek. Jerry, parets missanpassade son, invigs snart i hemligheten, och han, liksom föräldrarna förstår snart att något är konstigt med flickan. Hon reagerar inte som andra barn.
Tiden går och en vacker dag gör Liten något drastiskt: Hon tar på ett mycket handgripligt sätt reda på om Lennart och Berit "har kärlek i huvudet". Jerry upptäcker våldsdådet och beslutar sig att skydda Theres, som han döpt henne till.
Parallellt med denna berättelse får man också följa Teresa, som växer upp i en ganska vanlig familj med mamma, pappa och två bröder. Teresa känner sig ända från det att hon är liten udda och utanför. Hon har svårt med kompisar men via en poesisida på internet kommer hon och Theres i kontakt med varandra. Teresa har just varit med i Idol och de två tjejerna bestämmer sig för att träffas. Jerry har skrivit en massa låtar som flickorna spelar in med hjälp av datorn. Teresa skriver texter och Theres sjunger och snart har de en hit på You Tube. Dessa två udda flickor finner varandra i sitt respektive utanförskap och det dröjer inte länge innan de hittar våldsamma sätt att få utlopp för sina känslor.
Boken är lika välskriven som Ajvide Lindqvists tidigare men de övernaturliga inslagen är i stort sett borta i Lilla stjärna. Personligen tycker jag att det är samhällsskildringen och personporträtten som är styrkan i Ajvide Lindqvists böcker. Tycker faktiskt att han lika gärna kunde lämna de ingående våldsskildringarna därhän och fokusera helt på människorna och deras inre demoner och ångest. Det är trots allt inte så många av oss som är vampyrer, zombier eller massmördare, men desto fler som känt någon gång känt sig utanför, varit deprimerade eller över huvud taget tvivlat på sitt eget förstånd.
Lennart och Berit vanvårdar inte direkt Liten. Hon får mat, kläder och ett visst mått av omtanke, men självklart inte tillräckligt med kärlek. Jerry, parets missanpassade son, invigs snart i hemligheten, och han, liksom föräldrarna förstår snart att något är konstigt med flickan. Hon reagerar inte som andra barn.
Tiden går och en vacker dag gör Liten något drastiskt: Hon tar på ett mycket handgripligt sätt reda på om Lennart och Berit "har kärlek i huvudet". Jerry upptäcker våldsdådet och beslutar sig att skydda Theres, som han döpt henne till.
Parallellt med denna berättelse får man också följa Teresa, som växer upp i en ganska vanlig familj med mamma, pappa och två bröder. Teresa känner sig ända från det att hon är liten udda och utanför. Hon har svårt med kompisar men via en poesisida på internet kommer hon och Theres i kontakt med varandra. Teresa har just varit med i Idol och de två tjejerna bestämmer sig för att träffas. Jerry har skrivit en massa låtar som flickorna spelar in med hjälp av datorn. Teresa skriver texter och Theres sjunger och snart har de en hit på You Tube. Dessa två udda flickor finner varandra i sitt respektive utanförskap och det dröjer inte länge innan de hittar våldsamma sätt att få utlopp för sina känslor.
Boken är lika välskriven som Ajvide Lindqvists tidigare men de övernaturliga inslagen är i stort sett borta i Lilla stjärna. Personligen tycker jag att det är samhällsskildringen och personporträtten som är styrkan i Ajvide Lindqvists böcker. Tycker faktiskt att han lika gärna kunde lämna de ingående våldsskildringarna därhän och fokusera helt på människorna och deras inre demoner och ångest. Det är trots allt inte så många av oss som är vampyrer, zombier eller massmördare, men desto fler som känt någon gång känt sig utanför, varit deprimerade eller över huvud taget tvivlat på sitt eget förstånd.
söndag 3 oktober 2010
Darling River - Sara Stridsberg
Happy Sally var bra, Drömfakulteten bättre och Darling River är bäst hittills. Så vacker, så drömsk och på samma gång så obehaglig och skrämmande. Romanen består av fyra olika historier som flätas samman tematiskt. De löper parallellt med varandra och även om personerna aldrig möts så hör de ihop. Karaktärerna reflekteras i varandra och förstärker och förtydligar genom detta romanens händelser och motiv.
Den första kvinnan vi möter är Lo, en barnkvinna som lever med sin far. Först är hon ett barn som inte får vara barn och sedan en kvinna som inte får vara kvinna. Fadern och hon kör nätterna igenom omkring i hans jaguar och plockar upp prostituerade som han ligger med medan hon väntar i baksätet. Senare tillbringar hon själv nätterna nere vid floden tillsammans med ansiktslösa älskare som hon intalar sig verkligen bryr sig om henne. För läsaren är det självklart att det gör de inte.
Den andra är Dolores och hon är helt enkelt Vladimir Nabokovs Lolita efter att hon blivit av med Humbert Humbert. Tillsammans med sin make färdas den gravida Dolores i bil mot Alaska där hon, enligt Nabokovs eget förord till Lolita, kommer att dö i barnsäng.
Den tredje är en aphona i Jardin des Plantes. En vek och osäker vetenskapsman försöker lära henne teckna genom olika osympatiska och alltmer tortyrliknande metoder. Hans känslor för apan är en blandning av beundran, avsky, så småningom sexuell attraktion och till sist även ett romantiskt intresse.
En mor, kanske Los, på resa - eller flykt - är den sista kvinnan. Också hon färdas i bil, men längs Europas motorvägar. Hon är fotograf och även hon och hennes kropp är stadd i förfall. Kvinnan förmår inte hålla fast vid något eller någon utan flyr när hon inte kan hantera tillvaron.
Stridsbergs språk är exakt och kliniskt i sina beskrivningar av det mänskliga förfallet, av mensblod, sår och solkiga kläder. Ändå blir det aldrig äckligt. Trots att hon beskriver allting som det är så är det så poetiskt och vackert att man endast känner sympati och ömhet för dessa kvinnor som aldrig får bli hela. Som aldrig får älska och bli älskade på lika villkor. Som alltid endast blir vad andra vill.
Vad vill då Stridsberg med den här boken? Finns det ett budskap? Att det handlar om vad det är att vara kvinna är ganska klart, och kanske vill författaren helt enkelt visa hur kvinnor som grupp alltid varit mer eller mindre objektifierade, underordnade männen och hur sorgligt och fel det är. Kvinnorna i boken försöker vara subjekt, kanske tror att de är det, men det är männen som har makten över deras liv. Det är männen som definierar dem genom sina blickar, genom att avgöra vad "kvinnlighet" är. Och kanske är det detta som Stridsberg vill göra oss uppmärksamma på: Att även idag, 2010, är det vi kvinnor som bantar, sminkar oss, skönhetsopererar oss, köper svindyra krämer för att se yngre ut och jag undrar om det verkligen är "because we're worth it" eller om det finns en annan, betydligt obehagligare anledning.
Den första kvinnan vi möter är Lo, en barnkvinna som lever med sin far. Först är hon ett barn som inte får vara barn och sedan en kvinna som inte får vara kvinna. Fadern och hon kör nätterna igenom omkring i hans jaguar och plockar upp prostituerade som han ligger med medan hon väntar i baksätet. Senare tillbringar hon själv nätterna nere vid floden tillsammans med ansiktslösa älskare som hon intalar sig verkligen bryr sig om henne. För läsaren är det självklart att det gör de inte.
Den andra är Dolores och hon är helt enkelt Vladimir Nabokovs Lolita efter att hon blivit av med Humbert Humbert. Tillsammans med sin make färdas den gravida Dolores i bil mot Alaska där hon, enligt Nabokovs eget förord till Lolita, kommer att dö i barnsäng.
Den tredje är en aphona i Jardin des Plantes. En vek och osäker vetenskapsman försöker lära henne teckna genom olika osympatiska och alltmer tortyrliknande metoder. Hans känslor för apan är en blandning av beundran, avsky, så småningom sexuell attraktion och till sist även ett romantiskt intresse.
En mor, kanske Los, på resa - eller flykt - är den sista kvinnan. Också hon färdas i bil, men längs Europas motorvägar. Hon är fotograf och även hon och hennes kropp är stadd i förfall. Kvinnan förmår inte hålla fast vid något eller någon utan flyr när hon inte kan hantera tillvaron.
Stridsbergs språk är exakt och kliniskt i sina beskrivningar av det mänskliga förfallet, av mensblod, sår och solkiga kläder. Ändå blir det aldrig äckligt. Trots att hon beskriver allting som det är så är det så poetiskt och vackert att man endast känner sympati och ömhet för dessa kvinnor som aldrig får bli hela. Som aldrig får älska och bli älskade på lika villkor. Som alltid endast blir vad andra vill.
Vad vill då Stridsberg med den här boken? Finns det ett budskap? Att det handlar om vad det är att vara kvinna är ganska klart, och kanske vill författaren helt enkelt visa hur kvinnor som grupp alltid varit mer eller mindre objektifierade, underordnade männen och hur sorgligt och fel det är. Kvinnorna i boken försöker vara subjekt, kanske tror att de är det, men det är männen som har makten över deras liv. Det är männen som definierar dem genom sina blickar, genom att avgöra vad "kvinnlighet" är. Och kanske är det detta som Stridsberg vill göra oss uppmärksamma på: Att även idag, 2010, är det vi kvinnor som bantar, sminkar oss, skönhetsopererar oss, köper svindyra krämer för att se yngre ut och jag undrar om det verkligen är "because we're worth it" eller om det finns en annan, betydligt obehagligare anledning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)