I boken beskriver hon dels sin uppväxt, dels de erfarenheter hon fått genom sin egen lärargärning och dels hur hon arbetat som skolledare. Boken är intressant och många av hennes idéer är tänkvärda. Jag gillar hur hon verkligen tror på att eleverna kan lyckas och att hon i egenskap av rektor ständigt gjorde lektionsbesök för att se hur lärarna undervisade. Sedan gav hon dem respons och förslag på vad de kunde förbättra.
Baksidan tycker jag är att hennes metoder, utöver den militäriska diciplinen, verkar bygga på att lärarna (och hon själv) lägger ner en massa frivilligt arbete både före och efter skoltid. Monroe ser läraryrket som ett kall (och det kanske det är?) och förväntar sig att lärarna ska engagera sig i en massa projekt på sin egen fritid. Det är klart att hon måste vara en stark och karismatisk person som lyckas få med sig elever och personal på detta sätt, men jag har svårt att tro att hennes stenhårda regler för ordning och reda skulle gå hem i svenska skolan. Om man inte heter Janne Björklund förstås. Han vet helt klart vem Monroe är.
Var det inte någon skola i Essunga som lyckats förbättra resultatet genom att bla ha större tilltro till elevernas förmåga? som det stod om i NLT för ett tag sedan... Jag tror att den miljö som Monroe hade i sin skola är väldigt olik svenska förhållanden. Fast Björklund har visst visat en mjuk sida i Almedalen genom att prata om pensionärer eller nå´t.
SvaraRadera