Lilla stjärna - John Ajvide Lindqvist

Lilla stjärna börjar med att en avdankad svensktoppsprofil hittar en bebis i en plastpåse i skogen när han plockar svamp. Han tar hem flickan och installerar henne i källaren. Frun är först inne på att ringa polisen eller socialen men övertygas att låta bli av maken. Argumenten är två. För det första så har barnet gett ifrån sig ett skrik som tyder på en övernaturlig musikalitet, vilket gör att Lennart, som mannen heter, känner att han bara måste få höra dessa underbara toner igen och igen. För det andra så tror inte Lennart att han och Berit skulle få behålla Liten, som de kallar henne, och det skulle de förstås inte :)

Lennart och Berit vanvårdar inte direkt Liten. Hon får mat, kläder och ett visst mått av omtanke, men självklart inte tillräckligt med kärlek. Jerry, parets missanpassade son, invigs snart i hemligheten, och han, liksom föräldrarna förstår snart att något är konstigt med flickan. Hon reagerar inte som andra barn.

Tiden går och en vacker dag gör Liten något drastiskt: Hon tar på ett mycket handgripligt sätt reda på om Lennart och Berit "har kärlek i huvudet". Jerry upptäcker våldsdådet och beslutar sig att skydda Theres, som han döpt henne till.

Parallellt med denna berättelse får man också följa Teresa, som växer upp i en ganska vanlig familj med mamma, pappa och två bröder. Teresa känner sig ända från det att hon är liten udda och utanför. Hon har  svårt med kompisar men via en poesisida på internet kommer hon och Theres i kontakt med varandra. Teresa har just varit med i Idol och de två tjejerna bestämmer sig för att träffas. Jerry har skrivit en massa låtar som flickorna spelar in med hjälp av datorn. Teresa skriver texter och Theres sjunger och snart har de en hit på You Tube. Dessa två udda flickor finner varandra i sitt respektive utanförskap och det dröjer inte länge innan de hittar våldsamma sätt att få utlopp för sina känslor.

Boken är lika välskriven som Ajvide Lindqvists tidigare men de övernaturliga inslagen är i stort sett borta i Lilla stjärna. Personligen tycker jag att det är samhällsskildringen och personporträtten som är styrkan i Ajvide Lindqvists böcker. Tycker faktiskt att han lika gärna kunde lämna de ingående våldsskildringarna därhän och fokusera helt på människorna och deras inre demoner och ångest. Det är trots allt inte så många av oss som är vampyrer, zombier eller massmördare, men desto fler som känt någon gång känt sig utanför, varit deprimerade eller över huvud taget tvivlat på sitt eget förstånd.