Happy Sally var bra, Drömfakulteten bättre och Darling River är bäst hittills. Så vacker, så drömsk och på samma gång så obehaglig och skrämmande. Romanen består av fyra olika historier som flätas samman tematiskt. De löper parallellt med varandra och även om personerna aldrig möts så hör de ihop. Karaktärerna reflekteras i varandra och förstärker och förtydligar genom detta romanens händelser och motiv.
Den första kvinnan vi möter är Lo, en barnkvinna som lever med sin far. Först är hon ett barn som inte får vara barn och sedan en kvinna som inte får vara kvinna. Fadern och hon kör nätterna igenom omkring i hans jaguar och plockar upp prostituerade som han ligger med medan hon väntar i baksätet. Senare tillbringar hon själv nätterna nere vid floden tillsammans med ansiktslösa älskare som hon intalar sig verkligen bryr sig om henne. För läsaren är det självklart att det gör de inte.
Den andra är Dolores och hon är helt enkelt Vladimir Nabokovs Lolita efter att hon blivit av med Humbert Humbert. Tillsammans med sin make färdas den gravida Dolores i bil mot Alaska där hon, enligt Nabokovs eget förord till Lolita, kommer att dö i barnsäng.
Den tredje är en aphona i Jardin des Plantes. En vek och osäker vetenskapsman försöker lära henne teckna genom olika osympatiska och alltmer tortyrliknande metoder. Hans känslor för apan är en blandning av beundran, avsky, så småningom sexuell attraktion och till sist även ett romantiskt intresse.
En mor, kanske Los, på resa - eller flykt - är den sista kvinnan. Också hon färdas i bil, men längs Europas motorvägar. Hon är fotograf och även hon och hennes kropp är stadd i förfall. Kvinnan förmår inte hålla fast vid något eller någon utan flyr när hon inte kan hantera tillvaron.
Stridsbergs språk är exakt och kliniskt i sina beskrivningar av det mänskliga förfallet, av mensblod, sår och solkiga kläder. Ändå blir det aldrig äckligt. Trots att hon beskriver allting som det är så är det så poetiskt och vackert att man endast känner sympati och ömhet för dessa kvinnor som aldrig får bli hela. Som aldrig får älska och bli älskade på lika villkor. Som alltid endast blir vad andra vill.
Vad vill då Stridsberg med den här boken? Finns det ett budskap? Att det handlar om vad det är att vara kvinna är ganska klart, och kanske vill författaren helt enkelt visa hur kvinnor som grupp alltid varit mer eller mindre objektifierade, underordnade männen och hur sorgligt och fel det är. Kvinnorna i boken försöker vara subjekt, kanske tror att de är det, men det är männen som har makten över deras liv. Det är männen som definierar dem genom sina blickar, genom att avgöra vad "kvinnlighet" är. Och kanske är det detta som Stridsberg vill göra oss uppmärksamma på: Att även idag, 2010, är det vi kvinnor som bantar, sminkar oss, skönhetsopererar oss, köper svindyra krämer för att se yngre ut och jag undrar om det verkligen är "because we're worth it" eller om det finns en annan, betydligt obehagligare anledning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar