Maria Svelands debut var ju Bitterfittan som kom 2007. Själv läste jag den när Elsa var helt nyfödd :) Tyckte den var väldigt bra och jag gillade Svelands sätt skriva och berätta. Efter att ha läst ett par recensioner av Att springa så kunde jag inte hålla mig från att beställa den från Adlibris.
Började läsa och trots att det är tidiga morgnar som gäller nu så har jag läst och läst alldeles för länge de senaste kvällarna. Kunde inte slita mig från denna hemska historia om två flickors vänskap. Händelserna tar sin början sista veckan på sommarlovet innan Emma och Julia ska börja högstadiet. På väg till sin koja i skogen stöter de på en blottare och till en början svetsar händelsen samman de två vännerna.
Denna första del av boken är mycket välskriven och skildrar på ett mycket inkännande och kärleksfullt sätt de två tjejernas vänskap, vad de gör tillsammans och hur de har det hemma. Ganska snart så drar dock mörka stråk in i handlingen. Läsaren blir varse att allt inte står rätt till hemma hos Julia och ju längre man läser desto fler fasor rullas upp. Genom tillbakablickar på flickornas föräldrars liv och antydningar om vad som komma skall blir boken svartare och svartare. Det är spännande och man vill veta mer och mer som om det vore en deckare.
Men någonstans går det snett. Maria Sveland vill för mycket. Det känns som hon vill ta upp alla möjliga problem i boken och människorna blir allt mer stereotyper: Alla vårdbiträdena på äldreboendet där Emmas mamma arbetar röker, alla männen i Rotary håller varandra om ryggen och har en mer eller mindre skev bild av vad tvåsamhet/familjeliv är, på ungdomshemmet dit Julia kommer byter tjejerna sex mot droger med en skum man i lång skinnrock.
Språket är också ojämnt. Ibland är handlingen förtätad och språket så starkt att man blir helt tagen och i nästa scen så känns det som man läser en medioker ungdomsbok.
Det är så himla synd att boken blir så spretig och ojämn för det är en så fin skildring av vänskap och Julias historia är gripande, angelägen och upprörande. Önskar att Sveland skulle renodlat sin historia mer och kanske tonat ner eländet aningen. Jag förstår vad hon vill visa men alla hemskheter - alla drabbas av något mer eller mindre fasansfullt - tillsammans gör att det förlorar sin trovärdighet lite. Sammanfattningsvis kan man säga att Att springa är läsvärd men ojämn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar